från trädens stelnade toppar spändes de gröna köldstrecken mil upp i den gnistrande rymden
god fortsättning
På ändlösa vägar var du min ensamhet
På nätterna faller jag, i magen är det som att åka karusell eller på vägen till kusinerna när man var liten. Jag vaknar varje gång, lika skräckslagen, med andan i halsen. Iskall, dock rusar hjärtat påminnande om mitt sinnestillstånd - fallera. Jag kan ändå inte sova, likväl jag ramlar oavsett tillstånd. Tystnaden talade om den livlösa hösten, det som infann sig var lidande, avsaknad och smärta.
Denna brist på underkastelse som alltid sliter sönder mig
Citerar Hemingway och läser högt ur Svindel. Känslor. Kaos. Lilla röd. Det hela slöt sig samman från alla sidor och blev en solid massa liksom vattnet i kärlet, som just står på fryspunkten, genom den ringaste skakning strax ska förvandlas till is. Det tar tid, låt det ta tid.
Jag kan inte få någonting mera ur denna tragiska ensamhet än en smula förfelad renhet
"Nu är allting mycket bättre, även om det inte går särskilt bra.
På något sätt har mitt liv gått i baklås och jag förstår inte,
hur jag skall kunna öppna det igen.
Jag kan ingenting längre, inte skriva, inte skratta, inte tala, inte läsa.
När jag läste i Stäppvargen sist slog det mig att där har jag en släkting.
Liksom han tillhör jag självmördarnas släkte,
d.v.s inte de som nödvändigtvis tar livet av sig
men som alltid har döden vid sin sida för säkerhetens skull,
att tala med, att hoppas på.
Jag vet inte varför jag lever.
Jag ser inget slut på den här anhopningen av dumma dagar.
Kan du se en mening?"
Skrivet i gryningen.
Tystnaden, för vem?
- Skymningen är likadan överallt.
- Du är bakom regnet, bakom dödens ansikte.
Om jag kunde svälja min tunga,
om jag kunde dränka mitt solbelysta minne i svart vatten.
- När du talar fattar man ingenting.
- Jag är dunkel eftersom jag är ensam.
- Du skall inte tala med dem, titta och gå förbi.
- Det fångar mig. Som att dö. Som att jag ligger för döden.
Why can't I reach you when I most need you
Hör orden understimulerad och överambitiös när jag talar om mitt pepparkakshus.
Har långa diskussioner på lunchen med allt från misantropi, till Green Peace, intellectual whores, Pavlovs hundar, Palestina-Israel, uteblivna uppgifter på nationella provet etc. Ni förstår. Fann Gräset sjunger och Les chemins de la liberté. L'âge de raison. I could make a career of being blue. I could dress in black and read Camus. 99 dagar. Jävla helvete. Slå in min dörr?
