Jag har skyhöga krav och det här är lagom.
Vill blunda för det förflutna
vill känna samma känsla som förr.
Nu vill jag ha ett hem
en framtid
med dig.
l'ombre d'un vieux poéte erre dans la gouttière avec la triste voix d'un fantôme frileux
en grön låda
blir aldrig tom
112 kronor i en grön låda.
på med hatten.
I'll be your plastic toy
och nu då?
And though I'm happier now I always long somehow
Du ser mig när dagsljuset öppnar upp dina ögon.
Doktor K:s badresa till Riva
Äpplet faller inte långt från trädet.
Det lyser på baksidan om skärmen.
Vad händer sen då?
Vitt.
Abstinens
Bedöva mig.
Jag har redan förstorat den alltför många gånger.
spring
Jag håller andan med dig, för jag vet hur du känner
It just wasn't like the old days anymore
En signal
för att leva.
Standing next to me in this lonely crowd
Du är 6899 dagar gammal
Du ska veta vem du är, vad du gillar, vad du är bra på, och vad du vill göra.
Jag har haft på mig 6899 dagar till att fundera på det.
Inget svar.
Hur ska jag nu klara det på 35 dagar?
Kan vi inte böja tiden lite eller flytta kuber genom fjärde dimensionen?
Jag bara undrar.
Everything that keeps me together is falling apart
Blötta fötter kittlar i näsan efter några dagar.
Självömkan och panik.
Men det var det värt
ty det är de vackraste dagarna
i slask.
Indisk mat i korridorer
dans på 16 kvm.
När lamporna är släckta
och man är rädd för allt
är den tryggaste rösten
det finaste man har.
Quelqu’un M’a Dit
Eskapism, frågade han. Ja, det är väl det.
Fel spår, du måste ut. Ja, kanske det.
Världen ter sig annorlunda, men fåglarna lär flyga än.
Endast paradoxalt
tram number two is couchie coo, tram number three has misery
allt försvann i ett stort svart hål medan jag försökte hålla balansen
När golvet kom emot mig
Inställd tub, försenad till tåg. Miss. Miss. Fan. Fan. Fan. Låt de aldrig få se dig skaka.
Kanske allt som dör en dag kommer tillbaka igen
det är på nätterna alla mystiska ljud kommer fram
tätt
in på bara skinnet
rusar utför tio trappor
ut i ingenmansland
Håret luktar hav.
För en tid sedan gick jag, precis innan solen gick ner, förbi två plaststolar. Instinkten sade mig att de snart lär försvinna. Några timmar senare, den tiden då sommarnatten är som vackrast, men vintern är som kallast, vandrar jag på samma gata igen. Trasiga, alldeles söndertrasade. Utkastade, blottade likt mentaliteten. Det finns ingen tid att se upp längre.
