Un jour comme un autre ou je restais seule avec moi


Är det inte ganska fantastiskt?
Jag menar, saker kan brännas upp
ens liv kan försvinna på en bråkdels sekund
minnerna kan fördärva, förvrängas
sidorna bläddras förbi
Vissa stannar, andra inte
Vissa betyder, andra inte

Här försvinner ingenting, är det inte ganska enastående?
Här bränns allt fast, inte alltid på minnet, bakom ögonen, utan på hårddisken, i den värld som alla kan ta del av
Detta försvinner aldrig
Man behöver inte bli författare för att nå ut
för oss, vi som endast kan kommunicera via skrift
kan nå ut, kan visa och finna förståelse

Det var kyligt, jag stod vid hållplatsen inatt
och kände, mer än någonsin, hur jag ville försvinna in i mängden, smälta in i omgivningen
Jag har släppt identiteten
det här är vad jag har kvar
objektet skrämmer mig, men här är jag ganska anonym ändå
gömd från alla, gömd för objektiviteten
Insikt, att det är viktigt, att det aldrig försvinner
likt allt annat gör i denna kalla, miserabla tillvaro
i denna värld av total oförståelse
jag kräver inget, bara att få skriva för att inte kvävas


Kommentarer
Postat av: Klas

Paus.

2009-10-03 @ 15:29:57
Postat av: Alma

utan ord, vet jag inte vem jag är.

massa kramar.

2009-10-04 @ 13:53:43

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0