På ändlösa vägar var du min ensamhet
På nätterna faller jag, i magen är det som att åka karusell eller på vägen till kusinerna när man var liten. Jag vaknar varje gång, lika skräckslagen, med andan i halsen. Iskall, dock rusar hjärtat påminnande om mitt sinnestillstånd - fallera. Jag kan ändå inte sova, likväl jag ramlar oavsett tillstånd. Tystnaden talade om den livlösa hösten, det som infann sig var lidande, avsaknad och smärta.
Kommentarer
Trackback
