Jag kan inte få någonting mera ur denna tragiska ensamhet än en smula förfelad renhet
"Nu är allting mycket bättre, även om det inte går särskilt bra.
På något sätt har mitt liv gått i baklås och jag förstår inte,
hur jag skall kunna öppna det igen.
Jag kan ingenting längre, inte skriva, inte skratta, inte tala, inte läsa.
När jag läste i Stäppvargen sist slog det mig att där har jag en släkting.
Liksom han tillhör jag självmördarnas släkte,
d.v.s inte de som nödvändigtvis tar livet av sig
men som alltid har döden vid sin sida för säkerhetens skull,
att tala med, att hoppas på.
Jag vet inte varför jag lever.
Jag ser inget slut på den här anhopningen av dumma dagar.
Kan du se en mening?"
Kommentarer
Trackback
