Om vi någonsin leva så gränslöst som då
Graderna sjunker inte tillräckligt för att det stilla höstregnet ska omvandlas till vacker, ljusnande snö. Ett paraply är lika trasigt som en själ och jag håller på att bli överkörd av en cyklist som anstränger sitt yttersta för att skydda sig mot både vind och vatten, genom att hålla blicken lågt. Jag förundras över alla som håller blicken stadigt på marken, iakttar de med min icke raka, icke stolta rygg. De säger att tystnaden talar, på mina fingrar kan jag räkna månader. Anteckningsböckerna ligger orörda, tiden tycks gå utan mening eller mod.
Jag skulle byggt min mur mycket högre, mycket längre, mycket mer.
Kommentarer
Trackback
