record machine

Mamma brukar ofta säga att man aldrig är heltigenom olycklig. Det håller jag med om i mitt fängelse när himlen färgas och en ny dag smyger in i min cell. För lika gärna hade jag kunnat höra steg och lika gärna hade mitt hjärta kunnat brista. Även om minsta skrapning gjorde att jag kastade mig på dörren, även om jag frenetiskt väntade med örat tryckt mot bräderna tills jag hörde min egen andning, skrämd av att finna den så hes och så lik en hunds rosslande, brast mitt hjärta i alla fall inte och jag hade vunnit tjugofyra timmar igen.