record machine

Tinnitus. Det var som att vara 14 igen, stå i främre delen, inte bry sig om något, ha ett annat kön än omgivningen, ha en längd som inte sträcker sig längre än till folks armhålor och en styrka som inte ens kommer upp i en promille av omgivningens. Få en hand i sin, inte en, två utan ett flertal gånger, känna sig som ett med resten, fast med lite mindre luft där under alla andras nivå. Folks närvaro och frånvaro. Samma gamla grej. Fast utan mindre tankar, men med samma avsaknad? Tack tack. Ändå. Förlåt förlåt. Jag tror inte jag hittar hem.