Håret luktar hav.
För en tid sedan gick jag, precis innan solen gick ner, förbi två plaststolar. Instinkten sade mig att de snart lär försvinna. Några timmar senare, den tiden då sommarnatten är som vackrast, men vintern är som kallast, vandrar jag på samma gata igen. Trasiga, alldeles söndertrasade. Utkastade, blottade likt mentaliteten. Det finns ingen tid att se upp längre.
Kommentarer
Trackback
