Snart har helgen v.48 tagit slut
Jag var mitt under, mitt i, min sysselsättning av perfektion
44:31 hade åtminstone redan förflutit
you know the day destroys the night, the night divides the day
hade ljudit och avslutats med
the end of nights we tried to die, this is the end
något jag ej hade uppfattat.
Någon gjorde entré
visslandes
"Det är ju snart jul", sa han och gav mig en julklapp
Jag tackade artigt
och verkligheten gick upp för mig
något så när
Jag drömmer inte om nätterna längre.
Om vi någonsin leva så gränslöst som då
Graderna sjunker inte tillräckligt för att det stilla höstregnet ska omvandlas till vacker, ljusnande snö. Ett paraply är lika trasigt som en själ och jag håller på att bli överkörd av en cyklist som anstränger sitt yttersta för att skydda sig mot både vind och vatten, genom att hålla blicken lågt. Jag förundras över alla som håller blicken stadigt på marken, iakttar de med min icke raka, icke stolta rygg. De säger att tystnaden talar, på mina fingrar kan jag räkna månader. Anteckningsböckerna ligger orörda, tiden tycks gå utan mening eller mod.
Jag skulle byggt min mur mycket högre, mycket längre, mycket mer.
Illusion is the first of all pleasures
I det spöklika skenet från Idrottsparkens tända strålkastare ser jag de få löven, som ännu inte har fallit till marken, på trädet, utanför fönstret, fladdra likt fladdermöss. Jag snubblar fram på promenaden, saxar mellan löven, för att hindra mig ifrån att rasa. Ner med huvudet, skyddar mig mot kylan, mot det snöblandade regnet som stundtals faller, stundtals piskar mot den redan blöta och kalla asfalten. De flyr, ändå så stressade, aldrig uppassande. Jag har slutat räkna dagarna.
You can never quarantine the past
Mamma brukar ofta säga att man aldrig är heltigenom olycklig. Det håller jag med om i mitt fängelse när himlen färgas och en ny dag smyger in i min cell. För lika gärna hade jag kunnat höra steg och lika gärna hade mitt hjärta kunnat brista. Även om minsta skrapning gjorde att jag kastade mig på dörren, även om jag frenetiskt väntade med örat tryckt mot bräderna tills jag hörde min egen andning, skrämd av att finna den så hes och så lik en hunds rosslande, brast mitt hjärta i alla fall inte och jag hade vunnit tjugofyra timmar igen.
