record machine

jag tror jag ska kasta mig igenom ditt fönster

 

På nätterna faller jag, i magen är det som att åka karusell eller på vägen till kusinerna när man var liten. Jag vaknar varje gång, lika skräckslagen, med andan i halsen. Iskall, dock rusar hjärtat påminnande om mitt sinnestillstånd - fallera. Jag kan ändå inte sova, likväl jag ramlar oavsett tillstånd. Tystnaden talade om den livlösa hösten, det som infann sig var lidande, avsaknad och smärta.

Citerar Hemingway och läser högt ur Svindel. Känslor. Kaos. Lilla röd. Det hela slöt sig samman från alla sidor och blev en solid massa liksom vattnet i kärlet, som just står på fryspunkten, genom den ringaste skakning strax ska förvandlas till is. Det tar tid, låt det ta tid.

"Nu är allting mycket bättre, även om det inte går särskilt bra.

Tystnaden, för vem?

Hör orden understimulerad och överambitiös när jag talar om mitt pepparkakshus.

Jag var mitt under, mitt i, min sysselsättning av perfektion

Graderna sjunker inte tillräckligt för att det stilla höstregnet ska omvandlas till vacker, ljusnande snö. Ett paraply är lika trasigt som en själ och jag håller på att bli överkörd av en cyklist som anstränger sitt yttersta för att skydda sig mot både vind och vatten, genom att hålla blicken lågt. Jag förundras över alla som håller blicken stadigt på marken, iakttar de med min icke raka, icke stolta rygg. De säger att tystnaden talar, på mina fingrar kan jag räkna månader. Anteckningsböckerna ligger orörda, tiden tycks gå utan mening eller mod.

I det spöklika skenet från Idrottsparkens tända strålkastare ser jag de få löven, som ännu inte har fallit till marken, på trädet, utanför fönstret, fladdra likt fladdermöss. Jag snubblar fram på promenaden, saxar mellan löven, för att hindra mig ifrån att rasa. Ner med huvudet, skyddar mig mot kylan, mot det snöblandade regnet som stundtals faller, stundtals piskar mot den redan blöta och kalla asfalten. De flyr, ändå så stressade, aldrig uppassande. Jag har slutat räkna dagarna.

Mamma brukar ofta säga att man aldrig är heltigenom olycklig. Det håller jag med om i mitt fängelse när himlen färgas och en ny dag smyger in i min cell. För lika gärna hade jag kunnat höra steg och lika gärna hade mitt hjärta kunnat brista. Även om minsta skrapning gjorde att jag kastade mig på dörren, även om jag frenetiskt väntade med örat tryckt mot bräderna tills jag hörde min egen andning, skrämd av att finna den så hes och så lik en hunds rosslande, brast mitt hjärta i alla fall inte och jag hade vunnit tjugofyra timmar igen.

Jag tror vi tänker mycket på framtiden. Jag har precis köpt en MB, slutat läsa tidningar jag har följt i flera år, förlorat intresset för vissa saker. Organisation och hopp är det som fortfarande existerar. Mina föräldrar pratar om människor som flyttar, de pratar om solsemestrar och vilket år de ska gå i pension. Min far har i höst fått en, vad jag kallar, "sidekick" som ska ta över hans arbete sedan. Min bror pratar om bostadsköer, vilket oroar även mig. Julbord bokas, jämna årtals-fester planeras. Studentmössan är beställd för länge sen, och jag hör prat om balklänningar.

Du verkar bara ha varit ett objekt för dem, precis som du objektifierar alla andra.
Allt är hemskt, mödosamt, bisarrt och skrattretande på samma gång.

Jag förstår inte hur jag blev inblandad i denna sörja
begriper inte vad jag har med det att göra
kommer aldrig inse vad jag är

Är du klädd i blå frack med tillhörande gul väst och gula benkläder, likt Werther?

Jag följer Goethe, försöker befria mig från ett känslokaos som hotar att kväva mig - förvandlar verklighet till poesi för att rädda mig ur dess gastkramning. Lyckades han? Jag tvivlar på att jag själv lyckas göra ett bokslut.

Clementinerna är slut. Det finns visst päron. Jag tackade nej till allt vad det var. Behövde inget. Sprang iväg, stängde in mig, var bara mig själv där. Liksom de långa kvällarna. Kvällarna har blivit långa denna höst. Det är tacksamt. Jag fick hem en bror igår. Det behövdes. Jag slipper vara mig själv. Hur kan man vara så beroende?

Skulle ha träffat S idag. På ett vis, som något som ligger under ytan, kände vi båda två att det behövdes, prata, dela erfarenheter, den där natten förra helgen. Ett samtalsämne inte värt ett dugg, men för att må bättre i själen, öka förståelsen, förstärka känslan av äckel. Misstro.

Min perceptivitet har varit sämre än vanligt. Ändå är jag rädd för mig själv. Håller mig helst borta.
Jag ska skapa något för eftervärlden.

Tinnitus. Det var som att vara 14 igen, stå i främre delen, inte bry sig om något, ha ett annat kön än omgivningen, ha en längd som inte sträcker sig längre än till folks armhålor och en styrka som inte ens kommer upp i en promille av omgivningens. Få en hand i sin, inte en, två utan ett flertal gånger, känna sig som ett med resten, fast med lite mindre luft där under alla andras nivå. Folks närvaro och frånvaro. Samma gamla grej. Fast utan mindre tankar, men med samma avsaknad? Tack tack. Ändå. Förlåt förlåt. Jag tror inte jag hittar hem.

Är det inte ganska fantastiskt?
Jag menar, saker kan brännas upp
ens liv kan försvinna på en bråkdels sekund
minnerna kan fördärva, förvrängas
sidorna bläddras förbi
Vissa stannar, andra inte
Vissa betyder, andra inte

Här försvinner ingenting, är det inte ganska enastående?
Här bränns allt fast, inte alltid på minnet, bakom ögonen, utan på hårddisken, i den värld som alla kan ta del av
Detta försvinner aldrig
Man behöver inte bli författare för att nå ut
för oss, vi som endast kan kommunicera via skrift
kan nå ut, kan visa och finna förståelse

Det var kyligt, jag stod vid hållplatsen inatt
och kände, mer än någonsin, hur jag ville försvinna in i mängden, smälta in i omgivningen
Jag har släppt identiteten
det här är vad jag har kvar
objektet skrämmer mig, men här är jag ganska anonym ändå
gömd från alla, gömd för objektiviteten
Insikt, att det är viktigt, att det aldrig försvinner
likt allt annat gör i denna kalla, miserabla tillvaro
i denna värld av total oförståelse
jag kräver inget, bara att få skriva för att inte kvävas